Jag har lovat mig själv att inte skriva till dig. Att låta dig vara ifred. Vi gled ifrån varandra och vi hitta aldrig tillbaka igen.Det är väldigt sorgligt,men du har visat mig nu att du inte behöver mig i ditt liv och att du mår bra utan mig vid din sida. Jag borde känna samma sak, men jag har aldrig gjort det.Sen du besluta att du ville bryta helt med mig så var det något som dog i mig litegrann. Jag saknar dig men vad är det värt? Du bryr dig inte längre. Jag hatar att känna såhär.. jag vill att allt ska va bra, att vi ska kunna prata med varandra utan att det ska va stelt och torrt. För varken du eller jag är sånna människor. Jag hatar att jag alltid måste tänka mig för vad jag skriver, för du vill inte veta om mina ointressanta saker som jag har att berätta (som du alltid lyssnade på förr.)
Jag är nog ganska patetisk..
förlåt. Det är inte min mening att känna såhär jag har försökt att gå vidare & skratta och va glad med dom vänner jag har kvar.Men ändå..
:/
vem?:o
SvaraRadera