..

bara så alla vet så skriver jag inte dethär inlägget till någon speciell.

jag är så jävla trött på att alla förväntar sig att jag ska va glad hela tiden.
Om man inte har något att glädjas åt, varför ska man då fejka hela tiden?
jag är trött på att alla klagar på mig att jag inte finns/stöttar/hjälper dem.
jag är trött på att när jag för första gången i mitt liv har börjat fokusera mer på mig själv än på andra så klagar alla.
Jag försöker hjälpa till och stötta men allt är inte så jävla lätt hela tiden.
Panikattacker är vardagsmat nu. Går inte en dag förbi utan tårar.
Ingen förstår hur sjukt mycket jag har med ALLT just nu.
Någon kanske tro sig förstå men ingen vet riktigt.
Jag är glad att jag ändå har några få som stöttar genom dethär.
Man kan inte bära allt själv så äre bara!
jag vet att många andra har det fullt upp just nu, men det känns som alla sviker fast att jag hjälpt folk genom saker..Hur svårt kan det va att fråga en annan människa hur den mår? jag får inte ihop saker.. känner mig ensammast i världen. Jag vill inte må såhär..
jag vill va gamla glada milla igen..
Jävla skit.
Allt är bara frågetecken nu förtiden.
Ingeting går på räls. Och om något mot förmodan går bra så går något annat skit.
Var är balansen i mitt liv?

kanske borde sova?

-----------------------------
Yes depp.
Men jag måste skriva av mig..
och näe, jag söker då fan ingen uppmärksamhet.
Min blogg är till för att jag ska skriva av mig.
Skiter fullständigt i om ni gillar't eller inte.
Mitt val att va lite öppen och känslig i bloggen.