iamssuperman

Nu mina vänner så ska jag ta upp något som jag tycker är extremt viktigt.
- att älska sig själv,sina kurvor. Att älska allt med sig själv helt enkelt.

Jag har under flera år mått sjukt dåligt över mina former, jag har bara smala kompisar som inte alls har såndana former som jag har. Jag har undvikit tajta kläder för att man då lättare ser mina former. Och ja jag undviker fortfarande tajta kläder. Men min självbild är starkare idag än vad den var för ett år sedan. Jag har dagar som jag kan kolla på mig själv i spegeln och hata mina gener för att jag har fått min kropp.
Alla säger att jag bara har blivit kvinna, men för en tjej i tonåren med hormoner som hoppar hit och dit så är det inte lätt, och modevärlden gör det absolut inte lättare.
En sak som gör att jag hatade mina former ännu mer var att min bror som är väldigt smal och jag har många gånger vilja byta med honom, för han har bara klagat och klagat på att han är så smal. Jag har aldrig riktigt förstått hur man inte vela varit så smal som han är! Men jag har insett nu att de som är smala gärna vill ha lite mer former, och vi som har former vill va utan.

Jag har även dagar då jag tittar på mig i spegeln och känner " helvete va snygg du är" Men de dagarna är betydligt mindre än de dagarna då jag bara känt mig stor och klumpig.

Jag älskar former men jag har aldrig tyckt att jag passar i det.
Jag har aldrig känt mig bekväm, jag har alltid känt mig större än alla andra, fast att jag inte varit större egentligen. Mina kompisar har nog börjat tröttna på mitt tjat om att jag ser så stor ut, de är alltid positiva och säger att jag är vacker som jag är och att jag inte alls är stor, att de där tankarna sitter bara i mitt huvud.
Jag har väldigt svårt att ta åt mig av vad en annan människa säger något positivt men om någon säger något negativt så sitter det kvar i hjärnan i flera månader, tillomed år. Jag minns i fyran då jag var lite större än de andra tjejerna i min klass, att en kille i min klass kallade mig "tjockis" och att de misshandla mig och spotta på mig. Sådant sitter fortfarande kvar.

Jag inser nu när jag är lite äldre att jag borde vara stolt för hur jag ser ut, gud ville ha mig såhär och varför ska jag klaga?
Jag är frisk och jag mår bra och jag är inte på något sätt överviktig eller nånting. Jag borde vara nöjd.

Jag tycker att modevärlden är hemsk, på tvn när det är reklam för typ h&m så har jag aldrig sett någon tjejer med former, de har bara vart spikraka. De skapar idealet att så ska man se ut och det är rent sagt förjävligt!
Att man kan bli så påverkad av modeindustrin det är jävligt läskigt. Att man jämför sig med modeller som nästan har ätstörningar är helt sjukt.
Jag är dock tacksam för att det finns en del kända brudar som har kurvor men ändå är så sjukt vackra, det har hjälpt mig sjukt mycket.

Vissa dagar vågar jag knappt titta på människor för att jag tror de tycker är ful,tjock. Men vissa dagar ler jag mot hela världen och bara vill att alla ska se hur vacker jag är.

Jag kan inte säga att jag är helt nöjd med hur jag ser ut nu i nuläget, men jag trivs 1000 gånger bättre med mig själv nu än vad jag gjorde förr. Jag har mage,rumpa,lår och jag är jävligt vacker på mitt vis. Man har faktiskt rätt att tycka så om sig själv.

ALLA är vackra på sina vis. SÅ är det.